Jag fick besök av en ny vän idag. En liten katt. Den satt och pratade med mig genom fönstret, jag pratade tillbaka.  På franska givetvis. Den ville komma in men det tyckte jag vore dumt så jag gav den lite creme fraiche istället. Kisemisen åt med stor apitit och när det tog slut fick den lite till. När den ätit upp det fortsatte den att prata och lät mig förstå att den ännu inte var nöjd. Så jag gav honom/henne lite till men nu räckte det visst. Den ville komma in till mig. Han/Hon försökte därför tränga sig in genom den smala glipan men jag stoppade den och förklarade än en gång på bebisfranska att den inte kunde komma in. Den hade stora gröna ögon och var så fin, för ett tag vill jag att den skulle vara min.... eller så är det så att jag saknar Nova. Jag kanske projicerade min längtan efter henne på katten. Att jag liksom undermedvetet satt här och låtsades och önskade att det var Nova som var katten...nu saknar jag katten lite också. Den blev sur på mig när jag inte släppte inte den och försvann bort. Så skulle aldrig Nova göra. Hon hade suttit kvar utanför fönstret och tittat bedjande på mig med sina stora bruna ögon. Och det skulle jag aldrig kunnat motstå...Jag saknar min vovve extramycket idag. Det är tur att jag har min Novakudde här hos mig iallafall :)