Det är ju inte alltid saker går som planerat och så var det för oss igår. Sofie upptäckte att hon "städat bort" sin biljett till Soiréen så vi frågade Naomi som blivit tvungen att jobba och därför inte kunde komma om vi kunde få hennes biljett till Sofie. Det fick vi mycket gärna göra, problemet var att hon var och jobbade på en skola långt från oss. Klockan var halv 6 och soiréen började vid 7 men som de tidsoptimister vi är tog vi på oss joggingskorna och promenerade i rask takt bort till henne. När vi kom fram hade vi gått i 30 minuter och väl inne i skolan som tycktes enorm kunde vi inte hitta salen hon var i. Efter mycket irrande lyckades vi lokalisera hennes röst längst bort i en korridor på 3e våningen. När vi så fått fatt i biljetten skyndade vi oss hem. Vi var tillbaka här kvart i 7 och bytte om snabbare än blixten och skyndade oss till metron 10 minuter senare. Vi hann i någerlunda tid och kunde ansluta oss till de andra vid metrostationen Place de Justice.

Det var galet mycket folk på La Soirée Internationale. Kön var lång och när man väl var inne kunde man knappt röra sig. Alla hade nog tänkt som oss och inte ätit något innan de kom efter som det skulle bjudas men då vi var så många räckte maten knappt till alla. Folk var som galna vid bufféen, betedde sig som djur. Särskillt kineserna av någon anledning. De stod vid bufféen och åt direkt från uppläggningsfaten. Fräscht. Efter en stund tröttnade vi och begav oss därför vidare till Lucile. När vi kom fram till hennes port såg vi att där fanns 30 knappar till olika lägenheter men ingen med hennes efternamn bredvid. Då tre av knapparna var utan namnlappar provade vi dom först men utan lycka. Eftersom jag inte hade hennes nummer kändes det ganska lönlöst och vi var nära på att ge upp och gå hem. Men innan vi skulle gå testade jag en av knapparna på måfå och fick svar av ingen mindre än Lucile. -YES! tänkte vi och tog oss upp till hennes lägenhet. Där inne var det en brokig skara som samlats men kvällen hos Lucile var jättetrevlig och vi hade mycket kul.